Utnyttjandet av D-vitamin kräver magnesium, zink och K-vitamin

D-vitamin är avgörande för immunförsvaret, humöret, blodsockret, cirkulationen, skelettet och den allmänna hälsan. Men den form av D-vitamin som vi bildar i huden från solen eller får genom tillskott är passiv. Därför måste denna form först omvandlas i levern till den form som mäts i blodet, och sedan till den aktiva steroidform som de flesta celler och organ behöver. Det visar sig dessutom att magnesium, zink och K-vitamin har avgörande betydelse för D-vitaminets omvandling till den aktiva steroidformen. Det betyder samtidigt att man trots en del sol eller tillskott mycket väl kan ha låga nivåer av D-vitamin i blodet, eller inte kan utnyttja vitaminet tillräckligt bra, om man lider brist på andra näringsämnen. Detta framgår av en översiktsartikel som har publicerats i tidskriften Nutrients.

I forskarkretsar finns det ett ökande fokus på D-vitamin, eftersom brist är så vanligt, vilket kan orsaka en lång rad sjukdomar och kortare livslängd. Samtidigt måste man vara medveten om att D-vitamin finns i olika former. Solens UVB-strålning är den viktigaste källan till D-vitamin och i huden bildar vi ett förstadium som kallas kolekalciferol. Denna form finns även i feta animaliska produkter som sill, lax, grädde och ägg. Men maten bidrar bara med blygsamma mängder. I levern omvandlas kolekalciferol till kalcidiol, som mäts i blodet som 25-hydroxyvitamin D3. Kalcidiol omvandlas sedan i njurarna, de vita blodkropparna och andra celler till den aktiva formen kalcitriol (1,25-dihydroxyvitamin D3), som klassas som ett steroidhormon.
Det är alltså den aktiva steroidformen kalcitriol som binder sig till cellernas D-vitaminreceptorer i de flesta av kroppens celler. Kalcitriol reglerar alltså runt 10 procent av våra gener och en mängd olika biokemiska processer i kroppen som är viktiga för immunförsvaret, humöret, blodsockret, cirkulationen, skelettet, den allmänna hälsan samt cancerförebyggande.
De officiella nedre gränsvärdena i blodet ligger på 75 nmol/l, så att D-vitaminet kan utföra de många livsviktiga funktionerna. Ändå har flera studier visat att tillskott med D-vitamin inte har haft den förväntade positiva effekten på hälsan. Det kan bero på att D-vitamin har getts i för låga doser, under kort tid, eller att deltagarna inte lidit brist på vitaminet.
Men det kan också finnas andra orsaker, som handlar om själva D-vitaminets metabolism, där genetiska faktorer, bisköldkörtlarnas produktion av PTH (bisköldkörtelhormon) och serum-kalciumnivåer spelar roll. Dessutom har magnesium, zink och K-vitamin betydelse för utnyttjandet av D-vitamin, och denna kunskap är mindre utbredd i den vetenskapliga litteraturen. Brister i dessa näringsämnen, som i västvärlden ofta kallas ”dold hunger”, kan bidra till dåligt välbefinnande och många allvarliga sjukdomar. Syftet med den nya översiktsartikeln var därför att titta närmare på D-vitaminets samspel mellan magnesium, zink och K-vitamin.

Magnesium

Vi får i oss magnesium främst genom en grov och grön kost, och det är ett av de mineraler som vi behöver mest av. Magnesium är involverat i hundratals enzymprocesser som påverkar immunsystemet, nervsystemet, musklerna, blodsockret och många andra funktioner. Enzymer som innehåller magnesium är också viktiga för omvandlingen av den passiva formen av D-vitamin, kolekalciferol, till kalcidiol och sedan till den aktiva formen kalcitriol. Magnesium påverkar bisköldkörtlarnas produktion av PTH, och magnesiumbrist kan indirekt hämma njurarnas omvandling av kalcidiol till kalcitriol. Magnesiumbrist kan särskilt påverka D-vitaminnivåerna hos grupper som redan löper hög risk för D-vitaminbrist – däribland äldre, mörkhyade, överviktiga och personer med typ 2-diabetes.
Å andra sidan kan den aktiva formen av D-vitamin, kalcitriol, i sig öka upptaget av magnesium från tunntarmen. Det finns således ett nära samspel mellan D-vitamin och magnesium.
Magnesiumbrist orsakas främst av en ensidig och raffinerad kost. Dåligt utnyttjande eller ökad utsöndring av magnesium kan orsakas av alkoholmissbruk, inflammatoriska tarmsjukdomar (IBD) och typ 2-diabetes. Dessutom kan flera läkemedelstyper (vätskedrivande, laxerande, protonpumpshämmare/syraneutraliserande medel, metotrexat) öka utsöndringen i njurarna. De officiella rekommendationerna, RI, ligger på cirka 375 mg dagligen, men i västländerna är intaget för närvarande lägre. Dessutom kan övervikt, typ 2-diabetes och andra tillstånd öka behovet. Därför är kostförändringar eller magnesiumtillskott i en lättupptaglig kvalitet relevanta för att korrigera brister.

Zink

Bra källor till zink är ostron och andra skaldjur, rött kött, fågel, nötter och fullkornsprodukter, där vi har lättast att ta upp zink från animaliska källor. Eftersom vi inte kan lagra zink behöver vi ett dagligt intag.
Zink är viktigt för mer än 600 enzymer och för regleringen av en lång rad genaktiviteter som har betydelse för tillväxt, immunförsvar, fertilitet, smaksinne, hud, mental balans, som antioxidant och för många andra funktioner.
Zink behövs också när den aktiva steroiden kalcitriol binder till cellernas D-vitaminreceptorer (VDR). Zink ingår således i själva strukturen hos VDR, som även kallas zinkfingrar.
En studie har till exempel visat att en ökad koncentration av zink i cellerna främjar zinkets förmåga att binda till VDR. Detta indikerar att zink påverkar VDR-interaktioner och utnyttjandet av D-vitamin.
Å andra sidan påverkar D-vitamin också upptaget av zink från tarmen och utnyttjandet av zink.
Zinkbrist är mycket vanligt i västvärlden och är ett underdiagnostiserat bristtillstånd. Zinkbrist kan orsakas av ensidiga kostvanor, graviditet, amning, mag-tarmsjukdomar, alkoholmissbruk, typ 2-diabetes, vätskedrivande läkemedel, vissa typer av antibiotika samt för mycket järn eller miljögiftet kadmium, som hämmar upptaget.
De officiella rekommendationerna för zink varierar i olika länder från 7–20 mg per dag för vuxna. Den övre gränsen ligger på 40 mg per dag, men högre terapeutiska doser på 50–75 mg per dag kan ges under en kortare period. På lång sikt kan högre doser av zink minska upptaget av järn och koppar.

K-vitamin

K-vitamin förekommer naturligt i två former, K1 (fyllokinon) och K2 (menakinon).
K1-vitamin finns främst i kål, spenat, persilja och andra bladgrönsaker. Dessutom kan en välfungerande tarmflora omvandla K1- till K2-vitamin, men mängderna är ofta begränsade.
K2-vitamin finns framför allt i fermenterade produkter som smör, ost, surkål och den japanska sojaprodukten natto, där det bildas av bakterier. K2-vitamin finns också i äggula och feta styckningsdetaljer från betande djur. Men i västvärlden får vi mest K1-vitamin, och inte tillräckligt med fokus läggs på K2-vitamin.
Det är allmänt känt att K1-vitamin är viktigt för blodets förmåga att koagulera.
K2-vitamin är viktigt för kalciummetabolismen, skelettet och cirkulationen. Mer specifikt är K2-vitamin viktigt för bildandet av proteinet matrix Gla (MGP), som avlägsnar kalcium från blodomloppet, och ett annat protein (osteocalcin) som lagrar in kalcium i skelettet. Brist på K2-vitamin ökar därför risken för åderförkalkning och benskörhet, eftersom kalciumet blir felplacerat i kroppen.
D-vitamin har också en synergistisk effekt med K-vitamin. Följaktligen kan den aktiva formen kalcitriol bidra till att uppreglera MGP, som avlägsnar kalcium från blodomloppet. D- och K-vitamin samverkar också i regleringen av inflammationer, där kronisk inflammation förekommer vid de flesta kroniska sjukdomar.
Vid covid-19-infektioner har kombinerat D-vitamin- och K-vitamintillskott visat sig motverka skador i lungorna som orsakas av hyperinflammation. D- och K-vitamin har också en synergistisk effekt genom att motverka artärstelhet och åderförkalkning. Tillskott med K-vitamin (särskilt K2) kan sammantaget motverka de skadliga effekterna av alltför stora kalciumtillskott.
Brist på K-vitamin orsakas främst av en obalanserad kost utan bra källor till både K1- och K2-vitamin. Dessutom tyder det på att magnesium- och zinkbrist samt olika tarmsjukdomar kan försämra upptaget. Olika läkemedelstyper (Marevan, PPI och antibiotika) kan också hämma upptaget och utnyttjandet av K-vitamin.

• Brist på D-vitamin, magnesium, zink och K-vitamin underdiagnostiseras ofta.
• Det finns ett nära samband mellan D-vitamin, magnesium, zink och K-vitamin, både när det gäller metabolismen av D-vitamin och många andra livsviktiga interaktioner.
• Hälsovårdsmyndigheterna behöver bättre utbildning och förståelse för de många riskfaktorer som orsakas av utbredda brister i dessa näringsämnen.
• Många akuta och kroniska livsstilssjukdomar orsakas av brister – även kallat ”dold hunger” – eftersom celler och organ saknar nödvändiga näringsämnen.

Referenser:

Andrius Bleizgys. Zinc, magnesium and K-vitamin Supplementation in Vitamin D Deficiency: Pathophysiological Background and Implications for Clinical Practice. Nutrients 2024

Anne Marie Uwitonze, Mohammed S Razzaque. Role of magnesium in Vitamin D Activation and Function. The Journal of the American Osteopatic Association. 2018

Ashton Amos, Mohammed S. Razzaque. Zinc and its role in vitamin D function. Current Research in Physiology. 2022