Patienter med hjärtsvikt lider ofta av järnbrist

Järn har betydelse för syretransporten i blodet och cellernas energiomsättning. Men järnbrist är vanligt bland patienter med kronisk hjärtsvikt. Detta försämrar ytterligare den fysiska prestationsförmågan och livskvaliteten. Järnbrist är också en markör som är förbunden med ökad risk för sjukhusinläggning och tidig död. Detta framgår av en översiktsartikel som har publicerats av American College of Cardiology. Därför bör hjärtsviktspatienter alltid få sin järnstatus mätt. Det tyder dessutom på att intravenös behandling av järnbrist fungerar bäst på hjärtsviktspatienter. På lång sikt bör hjärtsviktspatienter också lägga fokus på bra järnkällor i kosten samt de många faktorer som hämmar upptaget och utnyttjandet av järn.

Järn är ett livsviktigt mineral som ingår främst i hemoglobinet i de röda blodkropparna som binder syret. När syret har tagits upp av cellerna ser mitokondrierna till att syret används för energiomsättning. Järn har dessutom betydelse för ett antal enzymer, DNA-syntesen, immunförsvaret, hud, hår och naglar. Man kan ha järnbrist utan att ha anemi.
Eftersom hjärtat pumpar cirka 100 000 gånger per dag har det naturligt en hög energiomsättning. Det har dock rapporterats att mer än 50 procent av personer med kronisk hjärtsvikt lider av järnbrist, och siffran är sannolikt ännu högre hos patienter med akut hjärtsvikt.
Graden av hjärtsvikt har fastställts av New York Heart Association, NYHA, som har delat in hjärtpatienter i fyra klasser, NYHA 1–4, beroende på när symtom som andfåddhet, smärta och hjärtklappning uppträder. Patienter i NYHA 1 är alltså endast lindrigt påverkade, medan patienter i NYHA 4 är sängliggande. I det här sammanhanget tyder det dessutom på att järnbrist är vanligare i de högre NYHA-klasserna. Men trots denna komorbiditet är järnbrist fortfarande underdiagnostiserat och underbehandlat hos patienter med kronisk hjärtsvikt.
Den stora frågan är fortfarande hur man bäst behandlar järnbrist hos patienter med kronisk hjärtsvikt. Kronisk hjärtsvikt är nämligen också kopplat till systemisk inflammation i kroppen, vilket kan störa regleringen av kroppens järnlager.

Behandling av järnbrist hos hjärtsviktspatienter

Det säger sig självt att hjärtsviktspatienter behöver snabb och effektiv behandling av järnbrist. Mycket tyder dock på att vanliga orala järntillskott inte verkar bra hos hjärtsviktspatienter eftersom de är förbundna med dåligt upptag och ett antal biverkningar. Dessutom kan dessa järntillskott störa den systemiska inflammation som också förekommer vid kronisk hjärtsvikt. Detta beror delvis på att järn också är en katalysator för bildandet av fria radikaler.
Enligt den nya översiktsartikeln verkar det som om intravenös järnterapi fungerar mycket bättre i form av järnsackaros eller -karboxymaltos. På så sätt kan mer järn komma in i blodomloppet via en enda dos.
FARI-HF-studien är till exempel en av de största studierna på hjärtsviktpatienter med järnbrist. I denna studie, som omfattade 459 patienter klassificerade som NYHA 2–3, fick en grupp en dos på 200 mg intravenös järnkarboxymaltos per vecka i den första fasen. I den andra fasen fick de 200 mg intravenös järnkarboxymaltos en gång i månaden. Den andra gruppen fick placebo. Studien visade att 50 procent av patienterna i behandlingsgruppen förbättrade sin järnbrist och endast 28 procent i placebogruppen, oavsett förekomsten av blodbrist. Andra studier visar att intravenös behandling med järn också minskar antalet sjukhusinläggningar hos patienter med hjärtsvikt. Det tyder dessutom på att undergrupper med ischemisk hjärtsjukdom också uppvisar större förbättringar av intravenös behandling.

Slutsats och långsiktig behandling

Enligt översiktsartikeln har patienter med hjärtsvikt och järnbrist en försämrad livskvalitet och en ökad risk för större sjuklighet och tidig död. Utöver den medicinska standardbehandlingen av hjärtsvikt har intravenös behandling av järnbrist potential att minska symtomen och risken för sjukhusinläggning hos vissa patienter.
Utöver denna behandling kan det också löna sig på lång sikt att få i sig tillräckligt med järn via kosten och att fokusera på vad som hämmar upptaget och utnyttjandet av järn.

Järnkällor, behov och upptag

Dagsbehovet av järn ligger vanligtvis på 9–15 mg. Bra järnkällor är lever, kött, ägg, rödbetor, pumpafrön, fullkorn, bladgrönsaker, linser och aprikoser. Vi har lättast att ta upp hemjärn, som bara finns i animaliska produkter. C-vitamin främjar upptaget.
Brist på magsyra, syraneutraliserande läkemedel och för mycket kalcium från mejeriprodukter och kosttillskott hämmar järnupptaget. Långvarig användning av aspirin, NSAID-preparat, tetracyklin, antabus och alendronat kan också hämma järnupptaget. Om man tar järntillskott bör det därför ske i ett intervall på 3–4 timmar från eventuella kalciumtillskott och nämnda läkemedel. Eftersom kroppens järnbalans i allmänhet regleras av ett peptidhormon (hepcidin) som produceras i levern, är det också möjligt att en dålig leverfunktion kan påverka kroppens järnstatus. I detta sammanhang är icke-alkoholorsakad fettlever och övervikt mycket vanligt och utgör ofta en del av metabolt syndrom, som är ett förstadium till diabetes. Dessutom spelar kronisk inflammation en roll för kroppens järnbalans, varför en antiinflammatorisk kost som också gynnar cirkulationen och viktregleringen kan löna sig på lång sikt.

Hjärtsviktspatienter bör också lägga fokus på Q10

Många hjärtsviktspatienter har visat sig lida brist på Q10. Det är ett livsviktigt koenzym som är viktigt både för cellernas energiomsättning och som en viktig antioxidant som skyddar hjärtat mot oxidativ stress. Q-Symbio-studien, som omfattade 420 hjärtsviktpatienter, visade till exempel att tillskott med 100 mg Q10 (i läkemedelskvalitet) tre gånger dagligen under två år resulterade i ett mindre stressat hjärta och 43 procent färre dödsfall jämfört med placebogruppen.

Referenser:

Elena M. Donald. Focus on Heart Failure I Ironclad: The Treatment of Iron Deficiency in Heart Failure. American College of Cardiology. 2024

Àlvaro Gonzalez-Dominguez et al. Iron Metabolism in Obesity Syndrome. International Journal of Molecular Sciences. 2020